Ett vandrande kassavalv

En av våra bekanta, Mike, höll på med en reparation av ett hus här i området för några år sedan. En dag kom en turkanaman förbi med sina getter. Mannen stannade och betraktade huset och sa sen till Mike: – Ett sånt hus skulle jag också vilja ha! – Javisst kan du få det, sa Mike, sälj bara av ett antal av dina getter och kor så har du råd med det! – I love my goats! – blev svaret och sen lunkade mannen vidare i sakta mak med sina getter.

Tyvärr är djuren för många här, inte ett arbetskapital utan ett ”kassavalv” – av farbror Joakim-typ i Kalle Anka! Emellanåt slås man av att det finns ett betydande antal boskapsmillionärer i området (i Kenya-shilling) som drar runt i gamla paltor, låter sin fru (eller fruar) slita med allt från barnuppfostran till hyddbygge, och underlåter att skicka sina barn till skolan – bara för att det kostar pengar. I öst eller väst, i nord eller syd, överallt finns människor som dyrkar sina tillgångar mer än något annat! Så till den grad att här låter man sina djur dö på grund av torka istället för att sälja av när det är ont om bete och vatten!

Återbesök i Lorus

För precis ett år sedan såg vi med egna ögon en del av förödelsen efter den långvariga torkan. I Lorus, 18 km utanför Loki, satt barn med sorgsna ögon bland hundratals djurkadaver. Herdepojkar och herdeflickor hade inget mer att göra. – Nu återstår bara att skicka barnen till skolan, var Esekon Nang’oles kommentar när han förklarat att alla hans djur hade dött.

Ett år senare är vi tillbaka. Och minsann, nu finns en skola, visserligen under pinnar och gräs och med en enkel svarta tavla. Men c:a 330 barn i olika åldrar samlas varje dag under ledning av Akuta, som själv inte hann avsluta grundskolan utan istället blev tvungen att komma hem och ta hand om djuren efter hans fars död. Tillsammans med en kokerska och några andra entusiastiska kvinnor gör dom vad dom kan för att ge barnen både undervisning och mat. Vi hade med oss 16 säckar majs och bönor och olja samt pennor och skrivböcker. Det blev mycket uppskattat.

Om det inte vore för er hjälp…

Mr Akuta pekar på ett antal yngre barn i skaran som omger oss och säger: Hade inte ni kommit så snabbt i fjol med er hjälp så hade dessa barn inte levt idag. Vi är väldigt tacksamma!

Så fort vi förstod vidden av fjolårets torkkatastrof i vårt område gjorde Barnmissionen ett upprop som fick ett mycket gott gensvar. Vår första omedelbara insats gjordes i Lorus. Dom fick även fler besök av oss i LEDO. Och totalt fick nästan 5000 hushåll hjälp under en tid av akut hunger i Loki med omnejd. Tack alla givare för er stora generositet!

I spåren av fjolårets torka har människor också flyttat och flera nya byar / bosättningar har etablerats. Och där finns det nu barn som behöver en skola, en lärare och mat förstås! Vad mer kan vi göra…?

Eriks

Erikshjälpen – eller Eriks som det heter i den internationella biståndsvärlden, (farbror Erik ni vet – ni som är tillräckligt gamla) har i samarbete med den lokala kliniken AIC, som också får hjälp av läkarteam från Sverige då och då, gjort en insats i Lorus under några månader. Man har bl.a. monterat upp 2 tankar på fem tusen liter vardera. Men vattnet måste forslas i tankbil från Loki. Mat till skolan har man också bistått med, men nu är pengarna slut! Så vi undrar förstås: Hur blir det i fortsättningen? Vi hoppas få svar genom direkta kontakter mellan Barnmissionen och Erikshjälpen hemma i Sverige.

Honnörsord

Koordination är ett av flera viktiga honnörsord som biståndsorganisationer skall förhålla sig till berättar Maud Andersson, Barnmissionens vice ordförande när vi samtalar med några av dom ansvariga i Lorus och AIC. ”Vi behöver använda våra respektive resurser och insamlade medel på allra bästa sätt och då gäller att vi vet vad andra organisationer ämnar göra i ett visst område, särskilt där vi själva jobbar”, säger Maud.

Hon och hennes väninna besökte oss under en vecka. Med i bagaget hade dom hundratals flicktrosor som samlats in i Sverige. Dessa delas nu ut tillsammans med The Cup, som Birgitta berättade om i vår förra blogg. Ett fantastisk fint komplement i detta projekt och sååå uppskattat av flickorna. Tack Maud och Agneta för er och andras otroliga insats!

En glädjens dag

Under Maud och Agnetas besök hann vi också inviga en av våra boarding-byggnader. Maud och Michael Areman, en av våra trogna medarbetare i LEDO och min högra hand i organisationen, klippte bandet till 8:ans sovsal. Hela grundskolan satt som ljus i det vassa solljuset. Rektorn och Birgitta höll fina tal och sen blev det full fart på pojkarna att flytta sina sängar, myggnät, lådor och annat till sitt nya hem – under terminerna! Sjuan flyttar in nu i veckan. Flickornas blir snart inflyttningsklar också. En boarding i det här området för de äldre eleverna betyder oerhört mycket. Man kan få studiero, ha ljust på kvällarna, få hjälp av varandra och för flickorna betyder det en avsevärd lägre risk att bli tagen ur skolan för att bli bortgift eller att måsta ta hand om hushåll, djur, småsyskon osv.

I år är förväntningarna särskilt stora i Hannah-Emuriakin-skolan, då den första 8:an skall skriva sina examensprov med förhoppning om goda betyg. Sex av dessa elever kommer från ”Skolan under Trädet” som Birgitta fick se för exakt 10 år sedan.

Då började denna otroliga resa som vi fått vara med om och som vi ser fram emot att få bevittna och ge en del av vår energi åt under fler år framöver! Nästa år kommer är det dags för ett större antal elever från ”Skolan under Trädet” att skriva sina grundskoleexamina.

Nu närmar det sig

I skrivande stund har vi bara drygt 2 intensiva veckor kvar innan i reser hem för vår sommarperiod i Sverige. Bo Wallenberg med fosterson hälsar på oss sista veckan. Blir spännande att få introducera honom till det som har hänt och händer här i Loki med omnejd. Barnmissionen har ju ett stort ansvar för vårt arbete nu och sjävklart behöver generalsekreteraren se allt med egna ögon och få del av atmosfären och intensiteten i livet här.

Kittlar i magen

Det kittlar nästan i magen när vi tänker på att snart skall vi få tid att träffa alla våra barn och barnbarn, dessa rikedomar som vi är så otroligt tacksamma för! Det händer ju så mycket i alla deras liv. Vi får ofta bilder och rapporter, men inget går upp emot att få ta dem i famnen, krama om dem, prata, skratta och planera för årets kusinläger förstås! Vecka 28 är bokad nu!

Efter att ha gjort vår självklara plikt som svenska medborgare i kommande riksdagsval den 9:e september, så är det dags att börja packa ihop igen för ytterligare en 6-månadersperiod här ute! Det finns många spännande saker att ta händerna i och vi känner glädje och tacksamhet för att få vara en del av detta, med troget stöd från så många av er där hemma!

Med våra varmaste hälsningar!

KeA & Birgitta