Farväl Loki

Tjugo minuter i midnatt drar KLM’s 747 på full gas. Det vibrerar kraftigt både från motorer och hjul som roterar allt snabbare. Precis då bankantsljuset växlar från vitt till gult vid de sista hundra meterna av banan lyfter ett fullastat plan mot den svarta natthimlen. Äntligen! Nu drar både Birgitta och jag djupa suckar av lättnad och tacksamhet där vi sitter med ansiktsmaskerna på i det allra sista flyget från Nairobi innan stoppet för all flygtrafik kl. 24.00 verkställs.
Coronapandemin hade slagit sina klor djupt i det kenyanska samhället med nedstängning av skolor, universitet, kyrkor, restauranger och utegångsförbud. Ingen avskedsfest och inga avskedskramar blev det heller. Och vem vet hur länge vi hade behövt sitta i Narobi innan nästa chans att få komma hem – vi längtade ju så efter våra barn och barnbarn.

Två dagar tidigare i MAF’s flygplan på väg från Loki till Nairobi, damp det ner ett SMS i min mobil från Barnmissionen. Något av det mest underbara besked man kan tänka sig i en mycket oviss och pressad situation. ”Vi har hittat två biljetter till er för onsdagskväll”.
Jovisst, man skall ha mobilen avstängd, men nu var det synnerliga omständigheter med en Corona-nedstängning flämtande i nacken. Och på 3,500 meters höjd i MAF-flyget till Nairobi finns det höglänt terräng som erbjuder god mobiltäckning. Under dagarna innan i Loki gjorde vi allt för att raska på vår hemresa från Kenya. Våra flygbokningar hade blivit inställda flera gånger och vi hade ingen aning om hur vi skulle ta oss hem till Sverige. Men den Allsmäktige visste naturligtvis på råd!

NU KUNDE VI ÄNTLIGEN koppla av och det kändes både skönt och befriande att redan i början av året få överlämna huvudansvaret för arbetet i Loki till Barnmissionens nya medarbetare Thorkild och Charlotte Jørgensen från Danmark.

DRYGT FEM månader har gått sen vi blev hämtade på Arlanda av Mattias och skjutsade till vårt hem där Angeline, vår pastor, mötte med blommor och en fantastisk lunch. Vilka vänner och vilken församling vi har. Efter några veckors karantän i hemmet så började vi så smått att träffa våra nära och kära på olika platser utomhus. Och med stor respekt för alla goda föreskrifter från Folkhälsomyndigheten har vi faktiskt haft en underbar sommar, trots att det inte blev något Kusinläger i år, av förståeliga skäl. Nödvändig vila och avkoppling har också kännetecknat vår vardag. Elva intensiva år i Loki börjar liksom hinna ifatt.

Kan ni tänka er åka ut igen?

För några veckor sedan ringde Bo Wallenberg, Generalsekreterare för Barnmissionen och meddelade att paret Jørgensen har sagt upp sig på grund av hälsoskäl och lämnar Loki till Jul. Vi blev naturligtvis mycket överraskade över beskedet, men har också stor förståelse för att arbetssituationen, Corona-pandemin och alla nya utmaningar kan ha bidragit till parets beslut.
Vi har helt nyligen haft två möten på Barmissionens kontor i Malmö, där vi diskuterat den uppkomna situationen och möjlig väg framåt för en hållbar och långsiktig lösning på ledarskapsfrågan.
Med på det ena mötet fanns också Jørgensens som är i Danmark för en försenad semester. De rapporterade om vad man åstadkommit i en helt annorlunda situation med stängd skola och förbud mot samlingar etc. Lärare har bl.a. hjälpt till att gräva kanaler för vattenavrinning (Kenya har haft stora översvämningar i år), fixat, målat och gjort allehanda praktiska uppgifter.
Vi har all anledning att uttrycka vår uppskattning och beundran för det arbete som trots alla utmaningar blivit gjort under dessa månader.

Framtid och hopp

Det handlar ju om 600 skolbarn, ett 60-tal gymnasieelever, 100 matpaket till mycket fattiga familjer, ett 50-tal arbetstillfällen plus mycket annat. Vi upplever att vi vill göra vad vi kan och har beslutat att resa ut första veckan i januari för c:a 3 månader.
Vi kommer naturligtvis att behöva prioritera ledarskapsfrågan och vår förhoppning är att tillsammans med Barnmissionen kunna identifiera ett dugligt kenyanskt ledarpar som kan axla ansvaret på sikt. Något som är av högsta vikt för att Barnmissionen, som den största stödorganisationen, ska känna sig helt trygg med sina lokala partners beträffande kompetens, förvaltning och transparens.

Farmor och farfar, ni får sitta där borta – Det är ju Coronatider!

Rut och farfar i samspråk

RUT, som snart fyller sex år, visste precis vad som gällde när vi hälsade på hos Emil och familjen i Umeå, köpte glass på stan och sen satte oss på några trappavsatser i närheten. Men trots alla restriktioner så har vi fått tillfälle mötas och umgås lite med alla våra nära och kära, mest utomhus förstås.

Att mötas i Corona-tider – här med Jonas och familj

Första hösten på 11 år

Sommaren har bjudit på massor av upplevelser och godsaker, blåbär i mängd t.ex. Båtturen i Bohusländska skärgården med våra kära vänner Erik och Maria var en riktig höjdare. Nu skall det bli spännande för mig att få uppleva första svenska hösten på 11 år.

Håll ut!

Folkhälsomyndighetens uppmaning behöver vi följa, men ENSAM är inte stark!
Vi behöver varandra, mer än någonsin, vare sig det är Coronatider eller andra utmaningar. Och därför vill vi än en gång påminna om att en tryggad framtid för arbetet i Loki är beroende av trogna gåvogivare, förebedjare och organisationer med ett hjärta för de svaga och utsatta.

Tack för att ni vill finnas med! Era tillgivna KeA & Birgitta

BLI LOKI-FADDER med oss! Här är länken till Barnmissionen.

Tack för ditt stöd!