What’s next? Vad skall jag göra härnäst? – Den frågan fick jag av Agnes för några år sedan, en av våra unga medarbetare, när vi höll på att svetsa ihop värpreden för vårt hönshus i Loki. Jag blev förvånad och mycket glatt överraskad. I en ganska letargisk miljö som Turkana, förväntar man sig knappast en sån fråga ….

Fundering och bön
Ungefär så funderade vi, Birgitta och jag, 2008, när vi var ute på ett tre-månaders uppdrag för MAF i Kenya. Under många, långa timmar i luften över Syd Sudan, fanns det tid att be och reflektera – Vad skall vi göra nu då? Samma sak för Birgitta, där hon tillbringade långa dagar ensam, eller ute med evangelisten Francis bland hyddorna i Lokichoggio. Våra barn var ju vuxna nu och hade valt sina olika spår i livet.

Här kan vi bygga en skola – om vi bara hade pengar
Många av er har hört berättelsen om hur vi hamnade i Loki. Mötet med barnen under trädet, bybornas längtan efter en skola, Hannaskolan i Örebros omedelbara engagemang med insamling, MAF’s fråga om vi kunde komma ut till Loki och leda arbetet med flygningar in i Syd Sudan, samarbetet med Ankarstiftelsen, besök i Colombia för att lära en ny byggteknik, vänner och församlingar som ställer upp med ekonomiskt stöd och så mycket, mycket mer….
Allt det där om vilket man säger ”det är historia nu”. Men vilken historia sen. ”Tänk att vi får vara med om detta”, har vi ofta sagt till varandra.
Det är inte svårt att räkna upp alla synliga och mätbara bidrag i pengar och volontärer till det vi fått se och uppleva under våra år i Loki. Men allt som inte kan mätas och vägas, alla förböner, goda tankar och kärlek som flödat på olika sätt, vad har inte det betytt. Som vår goda vän Sara i Lokis dagliga böner. Under lång tid såg hon barnen under trädet från sin skola och var djupt tagen av deras belägenhet. Och så kom Birgitta en dag och fick se barnen….

Vad händer nu då?
En mycket angelägen fråga inte minst ur ett vidare perspektiv. Klimatet, pandemin, de väpnade konflikterna i många länder som aldrig tycks få ett slut, kriminalitet, barns psykiska ohälsa, rusande energipriser, svensk politik i ett turbulent skede, osv. Det känns som ett stadigt accelererande av omvärldshändelser som skakar om nationer och enskilda. Bibeln uttrycker det så här: På jorden ska folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån. Var finns det någon trygghet?
Birgitta och jag har gång på gång fått uppleva hur underbart och fantastiskt det är att få tro på en allsmäktig Gud och på hans son Jesus Kristus. Ständigt påminna oss om orden i Psaltaren 23: Herren är min herde, mig skall intet fattas… om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty Du är med mig…!

Och vad händer i Loki?
I januari 2018 skrev vi ett brev till Barnmissionen där vi uttryckte en önskan om att få överlämna huvudansvaret för arbetet i Loki till några efterträdare. En process kom igång och i oktober 2019 anslöt Thorkild och Charlotte från Danmark, med uppdrag att axla ledningsansvaret och även identifiera och träna kenyanska ledare att ta över på sikt. Så blev det inte. De sade upp sig i juli 2020 och lämnade skutan i december förra året. Då hade Birgitta och jag redan lovat att åka ut 3 månader i januari för att leda arbetet och samtidigt sätta in kompetent personal från en kenyansk organisation, I Choose Life (ICL), i arbetet med syfte att leda detta under en tid.

För lite resurser
Barnmissionen har under ett antal år haft ett nära samarbete med ICL i Kenya och har stort förtroende för deras kompetens. Men tyvärr har ICL inte tillfört dom resurser som skulle behövts för att både leda och höja kompetensen på vår lokala medarbetare, utan det har mest handlat om att försöka hinna med att göra det allra nödvändigaste. Collins från ICL som varit huvudansvarig den senaste tiden har samtidigt haft ansvar för 5 andra projekt!
Nåväl, vi, Barnmissionen och dess kenyanska kontor i Nairobi, Children’s Mission Africa (CMA) tror att det finns en lösning. Kontraktet med ICL kommer inte att förnyas i slutet av året utan CMA kommer att anställa en kompetent person, möjligtvis någon från ICL, som skall leda arbetet på heltid, tillsammans med ytterligare några nya medarbetare med rätt kompetens. Som t.ex. att kunna rapportera, berätta, skicka foton etc. från arbetet. En otroligt viktig komponent om engagemanget i Sverige skall hållas levande.

Återseende och avsked
I början av oktober var det dags igen att packa väskorna för en månads vistelse i Kenya och Loki. Uppdraget handlade bl.a. om uppföljning och rapportering av hur arbetet har skötts och fungerar i dagsläget. Dessutom skulle det ordnas en försenad avskedsfest för oss.
Efter ett par nätter i Nairobi satte vi oss på MAF-flyget med destination Loki. En resa på 2 timmar och 40 minuter. Vi upphör aldrig att fascineras av landskapet under oss. Höga berg, stora grönskande odlingar, oändliga rader av växthus där det odlas blommor som skeppas till Europa varje natt. Landskapet övergår snart i halvöken och här och var dyker små bosättningar upp från ingenstans. Hur överlever dom i denna karga miljö? tänker man varje gång.

Så kommer Loki inom syhåll. Så välbekant. Skolan skymtar nere till höger vid inflygningen. Hur många gånger har vi inte landat här? Den heta luften som slår emot oss när vi stiger ur MAF-kärran är som att ha en hårfön i ansiktet, som Rakel Bokenblom uttryckte det några veckor senare.

Elproblem, vattenbrist och massor med möten.
De första två veckorna var fulltecknade med medarbetarmöten från morgon till sena eftermiddagen, besök på skolan, bymöten och dess emellan fixande med både vatten och el i huset. Vi tyckte båda att värmen kändes mer påtaglig denna gång, uppemot 40° på dagarna och det blev lite väl jobbigt på nätterna under de tre dygn då vi saknade el.

Sverigebesök

Så kom dom äntligen, våra efterlängtade besökare från vår kyrka i Örebro, vår pastor Angeline, Mattias och hans två yngre döttrar Lydia 15 år och Rakel 12 år. Resan skulle ha blivit av redan i mars 2020 men en pandemi satte stopp för det.
På turkana-språket finns inget ord för tack. Men att ge någon en get eller att lyfta upp vederbörande på starka armar, det uttrycker tacksamhet. Det sistnämnda har Birgitta och jag fått uppleva många gånger, då kvinnorna sjungande svärmar omkring en och så plötsligt lyfts man upp i luften och bärs omkring.

Detta fick också våra vänner uppleva 4-5 gånger under sin korta vecka i Loki. Bland annat på skolan, på måndag första eftermiddagen då eleverna bar dem allesammans fram till Birgitta Hall och välkomstfesten med dans och tal. Sen var det bara att slå sig ner och avnjuta en underbar stund med dans, sång och tal av våra duktiga elever.

Tisdag

Besök i klasserna, möte med lärarna och överlämnande av gåvor till skolan. Lyda och Rakel tillbringade så mycket tid de bara kunde tillsammans med våra elever.

Eftermiddag

Bymöte i Nipundi. Dans och sång på vägen dit och ”turkana-tack” på starka kvinnoarmar. Pastor Angeline fick dela Guds ord och så avslutades mötet som alltid med te och bröd från ANA-kvinnornas bageri.

Vi har fått en lampa att lysa med!

Precis så sa Mariam, en av kvinnorna i smyckesversktan när Birgitta besökte dem tillsammans med Angeline och Mattias. ”Vi har fått Guds ord. Nu vet vi hur vi skall gå. Och vi skall definitivt inte gå tillbaka till att brygga sprit som vi gjorde förut för att överleva. Vi kommer att klara oss.” Alla dom andra kvinnorna höll med. Ett fantastiskt uppmuntrande och tröstande ord, trots vetskapen om att framtiden för deras verksamhet är oviss. Birgittas enträgna försäljning i Sverige av deras produkter kommer inte att kunna hålla verksamheten under armarna hur länge som helst. Men för Birgitta var den en starkt och känslosam upplevelse att höra om kvinnornas förtröstan på Gud för sina behov och framtid.

En hejdundrande avskedsfest

Den skulle ju ha ägt rum i mars 2020, men historien fick en helt annan vändning. Men nu var det äntligen dags på torsdag kväll, dan innan vår avfärd från Loki. Barnmissionen hade stöttat med lite extra pengar. Man köpte in ett antal getter och får och en massa mat som räckte till 400 personer. Och så samlades alla i Birgitta Hall.

Poem, dans och tal av elver, lärare, byäldste och ledare i LEDO. Med ord som värmde djupt in i våra hjärtan och stämde oss i stor tacksamhet för allt vi fått vara med om och se resultatet av inför våra ögon. Birgittas bildspel med minnen från våra 12-13 år i Loki blev otroligt uppskattat. För alla som varit med att få se sig själv och påminnas hur vi kämpat tillsammans under alla år. Ja, det var en av höjdpunkterna. Liksom den avslutande härliga dansen tillsammans med våra elever. Dom ville aldrig släppa taget. Och känslomässigt ville vi nog det inte heller! Tårar av glädje och tacksamhet strömmade….

Tacksamhet
Och hur skall vi någonsin kunna tacka er alla som funnits med på olika sätt under dessa år? Vi vill att ni skall veta att ni har varit oerhört betydelsefulla i det ni gjort och att ni har stått tillsammans med oss.
Sen är det naturligtvis inte slut här. Loki, människorna där, skolan, de olika projekten lever i högsta grad med oss även om vi inte står med huvudansvar längre. Vi har ibland daglig kontakt och interaktion på olika sätt.

Skall ni ut igen?
Frågar en del. Ja, om inte förr, så hoppas vi kunna göra en besöksresa i januari 2023 tillsammans med vänner som gärna vill komma ut och se arbetet och få uppleva Loki på plats. Är du intresserad så hör av dig.

Tills sist:
En God Jul och ett välsignat Gott Nytt År

Era tillgivna / KeA & Birgitta

Eyapan en av våra kokerskor – Birgitta med Losike – Lilla flickan Kea med stora pojken KeA

Fruktstund – Så ser det ut på skolan nu med antalet elever – Alltid glada leenden

AWESIT. Hon skulle troligtvis ha varit bortgift idag – kanske med en mycket gammal man. Hennes blick röjde intelligens. När jag träffade Awesits mamma för en del år sedan och frågade varför flickan inte gick i skolan, så slog hon ut med armarna och sa på turkana: Mam arupiay – jag har inga pengar!.
Men om jag betalar för flickan får hon gå i skolan då? (den lokala skolavgiften på blygsamma c:a 120 kr per år).
– Javisst sa mamman! och sken upp. Redan nästa dag fanns Awesit på skolan. Hon hade då missat flera skolår för sin ålder, men nu är hon ikapp, går i 8:e och sista klass, leder en av dans-grupperna och har idag en helt annan möjlighet i livet än för 6 år sedan!
Man blir så glad och tacksam för varje ung människa som får en chans!

Kanske du också vill vara med och hjälpa fler att få gå i skolan och få en möjlighet till en ljusare framtid?
Du kan bli Loki-Fadder eller Student-Fadder genom att klicka på länken här till Barnmissionen