Hunger! – Hjälp oss hjälpa!

Torsdag morgon, 16 mars

Loger, Engomait och Erupe – små herdar utan djur

Vi lämnar Loki bakom oss, på en ganska nylagd grusväg åt nordost, bakom det stora Mogillaberget. Ordentligt stenig men i bättre skick än de flesta vägar i området. Strax möter vi några kvinnor som ställt ner sina tunga bördor med torrt gräs.

– Dom är på väg till stan för att sälja i tätorten. Kan bli några hundra Shilling (20 kr) för dom var att köpa mat för, berättar Joseph, min medarbetare i LEDO.

– Ni kommer snart att känna lukten av döda djur, säger kvinnorna.

Bete?

Lite längre fram kommer en mindre flock med åsnor. Dom ser alla påtagligt magra ut med revben som lätt kan räknas. När jag ser en av åsnorna bita av en alldeles torr och till synes död liten buske förstår jag att djuren har det svårt – och naturligtvis människorna också!

Lotengan Erus

Vägen och landskapet blir allt stenigare och kargare och snart är vi framme vid bosättningen, Lotengan Erus. Erus betyder källa. Och mycket riktigt lite längre fram ser vi en alldeles grönaktig återspegling från en slags dam. Där skymtar också kameler. Kamelerna verkar var de som klarar sig längst i den ihållande torkan.

På ömse sidor om vägen ligger stora högar med djurkadaver och skelettdelar.

Som från ingenstans dyker det upp människor, barn, vuxna och gamla. En man med bar överkropp och röd kepsmössa inleder genast ett livligt samtal där han pekar både ut över marken och drar sitt finger tvärs över halsen.

Esekon Nang’ole förklarar hur alla hans djur dött!

– Vad säger han, frågar jag. Joseph översätter från turkanaspråket.

– Jo han heter Esekon Nang’ole och berättar att alla hans djur har nu dött av torkan. Många av benknotorna och kadavren ligger i högen där. Detta är hans barn som brukade vakta getterna och fåren, säger Joseph och pekar på en pojke i 10-årsåldern och en flicka i ungefär samma ålder.

– Nu har barnen inget att göra och knappt något att äta. Det var två dar sen dom åt något sist och inte vet dom när dom kan få nästa mål mat!

– Varför drog han fingret över halsen? undrar jag.

– När alla djuren dött, och det inte fanns någon mat kvar i hushållet då bestämde jag mig för att gå lite längre bort och skära halsen av mig. Jag blev så desperat! Men sen tänkte jag på barnen naturligtvis!, berättar Esekon.

På andra sidan vägen har en skara äldre kvinnor och män satt sig på huk. Synen är minst sagt grotesk! Framför dem finns ytterligare en stor hög av kadaver och benknotor!

Matranson

Vi undrar om vi får besöka någons hem. Javisst, det går bra.

Några hundra meter in bland buskar och snår, över mycket stenig terräng kommer vi till några mycket enkla hyddor. En byggt helt med någon slags liten buske, och de andra delvis täckta med plast, papp el. dylikt. Strax till höger på tre små stenar ser vi en liten gryta med något som kokas i vattnet.

Emoru Etapar, kommer fram med ett av sina barn på höften och rör om med ett par pinnar.

– Vad lagar ni?, frågar jag.

Hon lyfter upp pinnarna och jag ser majskorn och någon annan slags grön växt.

– Det här är erut, berättar Emoru. Den måste koka i många timmar för att vi skall kunna äta den, annars är den mycket giftig. Vi kan fortfarande plocka några sådana frukter på träd i närheten.

– Den här grytan då, och hur många skall den räcka till? undrar jag och tycker att den verkar lite väl liten med tanke på alla som står runt omkring.
– Vi är sju vuxna och åtta barn, säger Emoyo och håller upp en mugg med lite majs och erut på botten.

När äter ni nästa gång?

En ranson för 2 personer

– Det här skall räcka till 2 personer, säger hon.
– När får ni mat nästa gång?
– Ja, det vet vi inte…

Lopeli – Vattenkälla för 12 hushåll

Vi kör vidare längs den steniga vägen. Några kilometer längre fram ligger ytterligare en bosättning. Här finns också en liten vattenkälla. Några åsnor dricker ur en gryta. Vi tittar ner i källan. Den ser ut att ha endast några liter kvar mellan klippblocken.

Törst

– Lopeli källan heter den och den betjänar 12 familjer här, berättar Eymo Ekaskut, den gamle magre mannen som tycks vara ägare till de magra åsnorna. Han pekar också ut över landskapet och vi förstår att det är återigen samma berättelse. Alla dom andra djuren är döda!

Och att vi djuren dör runt omkring får vi bevis för på hemväg, när en stor vacker rovfågel precis lyfter från ett alldeles färskt kadaver där revbenen lyser i rött.

– Den här bosättningarna måste få hjälp, och det snart, säger vi till varandra Joseph och jag, när vi försöker bearbeta alla starka intryck och berättelser om det som händer alldeles inpå knutarna.
– Ja, där skall vi göra en av våra insatser när vi börjar vår stora matutdelning, säger Joseph, med dom pengar som vi kan få från våra vänner i Barnmissionen!