Vad har hänt? Har vi gått under jorden?

Ja, det kanske kan tyckas så med tanke på frekvensen av inlägg sista tiden. Men nej, så är det definitivt inte! Just nu laddar vi för ännu en period i Kenya. Den 10 september lämnar vi Sverige. Med i bagaget har vi bl.a. ett stort antal ”baby kits” som glada kärleksfulla svenska sömmerskor sytt för att delas ut till turkanakvinnor som föder vid vår lilla klinik i Loki eller på en av de s.k. bushklinikerna. ”Kitten”/paketen är enormt uppskattade och i all sin enkelhet förmedlar de kärlek och värme. Följden blir att fler och fler kvinnor väljer att föda på klinikerna vilket ökar säkerhet och kontrollering av HIV/AIDS vid förlossningar. Detta, tycker jag, beskriver på ett bra sätt vad praktisk mission kan vara.

 

Vi åker inte ensamma.

Detta gäller både andligt, psykiskt och fysiskt. Gud är med oss. Han har lovat att aldrig överge oss och utan denna trygghet i grunden skulle vi aldrig våga resa ut igen. Vår hemförsamling Mellringekyrkan i Örebro är också ett stöd. Här har vi en förbönsstab som tar oss och arbetet på allvar. Även andra församlingar och kyrkor finns med. Barn, barnbarn, släkt och många vänner finns där för oss då vi reser och då vi kommer hem. Detta motiverar oss att arbeta vidare. Människor från många håll är med och stöttar arbetet inte minst ekonomiskt. Allt detta är ett under! Rent fysiskt får vi denna gång sällskap och hjälp av tre personer. Eva-Marie och Georg Håkansson från Höör kommer ut i början på oktober och stannar till december. Georg är byggare och Eva-Marie lärare. De kommer att hjälpa oss på olika sätt. Och så kommer Gunnar Jonsson ut för TREDJE gången. Hans insats är ovärderlig. Vi tackar Gud för alla tre! Vi väntar också besök från en rad andra, några av dem som korttidsvolontärer, som vi får berätta mer om då det blir dax.

 

 Vad är det då som väntar?

I Loki väntar en skola med 450 barn! … väntar på att vi ska se till att de kan få fortsätta sin skolgång och inte minst få äta sig mätta en gång om dagen. Ett 60-tal utsatta barn väntar att vi ska se till att de kan fortsätta få sitt matpaket varje vecka. Ca 27 st ungdomar väntar att vi ska se till att de fortsätter få sponsring för sina gymnasie- eller högskolestudier. ANA kvinnorna väntar på fortsatt stöd att driva sina små aktiviteter, bageriet, smycketillverkningen och caféshoppen. Många människor väntar på att få en latrin, mat i sina magar, sjukvård … ett arbete med inkomst … hopp inför framtiden. Ja, det är både spännande och skrämmande att åka ut igen. Utmaningarna är många!

 

Mycket NYTT väntar.

Ett långt arbete inom missionsflyget MAF har fått ett slut. I juni avslutades vårt sista kontrakt.

Det började 1981! KeA har slutat flyga och de projekt vi står i nu är inte inom ramen för MAFs arbetsfält. Vi är tacksamma för allt fantastiskt vi fått vara med om i arbetet med MAF men nu måste vi hitta andra partners. Partners som vill ta Turkanafolket till sitt hjärta. Mellringekyrkan och EFK kommer att gå in som utsändare av oss personligen. Så har det alldeles nyligen blivit klart att Skandinaviska Barnmissionen kommer att bli vår svenska samarbetspartner för insamling och huvudmannaskap.

De kommer då även att ta över ansvaret för den långsiktiga driften och utvecklingen av projekten. För oss innebär det en stor lättnad. Barnmissionen startades av min kusin Sigvard Wallenberg på 80-talet och det är nu hans son Bosse Wallenberg som leder verksamheten. Vi är stolta över deras arbete och glada att få bli en del av det. De kommer att samarbeta med två organisationer som är etablerade i Kenya och där drivs av Kenyaner, World Relief och I Choose Life. Dessa har redan projekt i Turkana och samarbetar med kyrkor såväl som myndigheter på plats. De har dock ännu inte något i Loki och ser därför våra projekt som en ny utmaning i den eftersatta provinsen Turkana. Vi kommer att kunna få arbetstillstånd via World Relief. Det är otroligt fascinerande för KeA och mig att få se saker falla på plats. Vi har arbetat hårt för att det som händer i Loki ska förankras först och främst bland den lokala befolkningen men också i ett större sammanhang som befrämjar hållbarhet och långsiktighet. Den lokala organisation som vi själva varit med att bygga upp, LEDO, är ännu för svag att stå helt på egna ben.

Något som gläder oss mycket är att projekten i stort inte stannar av för att vi åker hem. Våra lokala medarbetare gör ett kanonjobb!! Vår högra hand Maureen sköter ekonomin och ser till att allt fungerar. Skolan drivs dagligen av ett 20-tal kompetenta personal.

Man har även på eget initiativ startat datakurser för allmänheten på eftermiddagar efter skolan med datorer som skänktes av Hannaskolan i Örebro. Matpaketen delas troget ut varje vecka av Symprose och Jennifer. ANA kvinnoprojektet fortsätter och kvinnorna får sin lön. Bymötena hålls varje vecka med Francis i spetsen och avslutas med tedrickning och en bit bröd från ANA bageriet. Latriner monteras, lagas och flyttas. Men bänktillverkningen som KeA hoppats skulle kunna fortsätta avstannade då huvudpersonen plötsligt försvann av okänd anledning. Inte första gången folk försvinner och det får man finna sig i då man arbetar bland nomadfolk.

 

Hemma i Sverige

Det har gjort oss gott att vara hemma i Sverige ett tag. Få vara med barn, barnbarn, släkt och vänner ger ny energi. Till Kristi Himmelfärds helgen hade vi en familjeträff dit ALLA kom. Midsommarfirande med mina bröder och deras fruar samt Eva och Göran Ekman var härligt. Det årliga barnbarnslägret var en höjdare. Att få båtluffa i Stockholms skärgård med några av våra äldre barnbarn, Wila, Kalle och Kliff, är ett fantastiskt sommarminne. En del avtackande har också skett. På Hannaskolans personalfest blev jag avtackad med ett fint hjärt-smycke då jag nu för gott lämnar min tjänst där och blir pensionär. På en MAF-träff i Stegeborg fick vi hålla ett föredrag om vårt liv med MAF och blev också avtackade med två fina temuggar. En missionskonferens med EFK på Götabro var berikande.

Se om sitt hus är inte heller dumt. Det har blivit en del nödvändiga renoveringar, inte minst för KeA, som också hunnit med att hjälpa grannarna med renovering av sitt kök. Jag har arbetat med att göra nya modeller för smycketillverkningen som jag hoppas kvinnorna ska kunna göra och som ska sälja bra.

Kroatien! Och så fick vi nu i augusti en veckas helt egen semester i Kroatien, lite av en slump. KeA vann nämligen en fototävling för något år sedan med pengar på Ticket. Det går ut i november så vi blev ”tvungna” att boka en resa:)

Ett sagolikt bröllop

Förra lördagen var det bröllop för vår yngsta dotter Liza då hon gifte sig med sin Martin. Ett gott beslut som gläder oss mycket. De gifte sig utomhus i slottsparken på Tyresö slott i Stockholm. Prognosen sa att det skulle bli sol, och så blev det. Där, under en mäktig ek, gav de med stort allvar och rörelse sina äktenskapslöften. Vigselceremonin hade föregåtts av en härlig brunch på slottet. Sen bjöd bruden alla mindre barn på öppen förskola med målning etc. under ett äppelträd medan brudgummen tog alla läskunniga med i en oförutsägbar och fyndig frågesport med tillhörande aktiviteter.
Vid lämplig tidpunkt kom ett avbrott för vrålfika med massor av godsaker och frukt följt av ytterligare lekar och aktiviteter.
När så småningom magarna började kurra på nytt dök ”Pakistan Street Food” -vagnen upp i närheten där det bjöds på härligt kryddig kvällsmat.
Lördagskvällens fullmåne fullbordade Lizas och Martins fantastiska och gudagivna bröllopsdag!

Till slut vill jag vädja till er som läser detta:

1. Bed för oss! Vi är så små och ynkliga i oss själva och behöver Guds kraft och vishet. Bed att vi får vara friska!
2. Om du inte är skolfadder … bli det! Information finns på http://www.emuriakin.se
3. Hör av dig till oss. Vi tar tacksamt emot hälsningar, kommentarer och frågor och vi vill gärna veta hur DU har det.

Den som skrivit denna gång är, som du säkert redan förstått, Birgitta Arnlund, född Lindén